Jessica

Jag känner att den närmar sig igen, sakta kryper den ut ur sitt mörker och rör sig slingrandes närmare. Varje dag känner jag att den kommer närmare och närmare. Varje dag ger mig känslan som ingen vil ha. Hur mycket jag än försöker fly från den så hinner den alltid ikapp. Varför? Jag tycker jag springer så fort, men inget är fort nog. Jag hinner inte undan, nu är den här. Den där hämska känslan som ingen vill veta av. Den kryper sig in under mitt skinn och tar sitt fasta grepp om maggropen och om hjärtat och sedan innan man vet ordet av den klämmer den åt och man känner hur den sprider sig i kroppen, hur den sakta med säkert täcker varje millimeter utav en, hur den tillslut tar över ditt liv. Jag har undkommit den en längre stund nu, flera månader för att vara exakt, men nu, nu kommer den igen jag känner hur den tar över min hjärna, hur den grymt mördar alla glada tankar i min själ och fyller den med sig själv. Jag känner hur den sprider sig, jag vill inte! Försöker hindra den, försöker göra något åt det, men det ända som händer är att den får ett fastare grepp, ett grepp som känns omöjligt att lossa på. Kommer det att gå? Kommer mörkret den sänker över en att kunna lätta? Finns det något som kan lätta på känslan som den ger? Finns det något som kan bota min ångestfyllda oro?!